iidalinneas

Det är dags för förändring. Det fungerar inte längre. Det fungerar inte att hålla på såhär. Det fungerar inte att fly. Att tro att det är någon slags terapi. I början var det det. Det fick det att kännas bättre. Åtminstone för ett tag. Det var en flykt, det kan jag erkänna. Men det kändes så himla bra att få göra det för en stund. Att få fly från mig själv ett tag. Att fly in i något galet, något okänt men också något spännande och kul. Som en liten slags bekräftelse. För när jag tänker tillbaka så inser jag att det kanske är det det hela tiden har handlat om. För min egen skull. För att för en stund få känna mig något bättre. Även om jag i efterhand kanske har insett att det istället har gjort det värre. Trots det har jag kört på i samma spår. Utan att fundera. Men jag har insett att det inte riktigt fungerar längre. Det som jag såg som någon slags terapi har totalt tappat sin effekt. Det har snarare blivit motsatsen. Som ett slags beroende. Beroende är nog precis vad jag skulle säga att det har varit. Först den där längtan, men när man väl får det så är det svårt att nöja sig. Man vill bara ha mer, något annat eller något bättre. En ständig strävan efter att bli nöjd. Men hur mycket man än strävar så är nöjd aldrig något man blir. Istället kommer ångesten. Den fruktansvärda ångesten som gör så fruktansvärt ont. Som förminskar en själv. Som får en att känna sig så otroligt dålig. Som nästan faktiskt får mig att skämmas. För att jag förvandlas till någon som jag inte trodde att jag själv skulle kunna bli. För att jag på något sätt tar avstånd från de värderingar som alltid har varit viktiga för mig. Och för att jag faktiskt väljer att fly. Men det är dags att det får ett slut. Det är dags att sluta fly. Men trots det tror jag ändå att flykten har varit en viktig del. Det har varit en viktig del i att lära känna mig själv. I att lära känna mina gränser och vad som innerst inne är viktigast för mig. Och jag har kommit fram till att dessa saker inte stämmer överens. De går inte att kombinera. Jag sårar bara mig själv. Så det är dags att gå vidare. Att ta ett steg ifrån och lämna det bakom mig. Jag känner mig klar. Jag har fått ut det jag vill och jag känner faktiskt att det inte längre kan ge mig någonting. Det känns inte längre lockande. Det har tappat sin charm. Jag vet att jag är bättre än så. Jag vet att jag kan bättre och att jag förtjänar mer. Det är dags att lämna och börja förändra.

Det var länge sedan nu. Jag trodde att jag skulle klara mig ändå. Men idag är en dag då det smärtar mer än andra. Ensamheten. Osäkerheten. Otryggheten. Den där känslan att vara utelämnad. Känslan av att faktiskt inte ha någon kontroll. Att inte själv kunna styra. Men jag känner att det faktiskt är dags att gå vidare. På riktigt. Släppa allt det gamla. Att sluta fundera, sluta undra och faktiskt sluta bry sig. Det har varit lättare sagt än gjort, men på något sätt är det först nu som jag känner mig mogen. Som jag känner mig mogen för att klara av det. Utan att falla tillbaka. Falla tillbaka in i sorgen och i ilskan. Samtidigt känner jag lite rädsla inför det. Inför att kanske lämna ut mig så pass mycket för någon annan. Inför att låta någon annan komma så nära inpå. Inför att bryta den mur som jag åter har byggt upp. Jag är så rädd för att bli sårad igen. Jag är så rädd för att åter få mitt hjärta krossat. Jag är rädd för att jag kommer ha så svårt att lita på någon igen. Det kan faktiskt vara något av det allra värsta. Att jag har förlorat min tillit. Att jag har förlorat min förmåga att tro gott om folk. Tro på att dem faktiskt vill väl istället för att förutsätta det omvända. Istället för att grubbla, analysera, vända och vrida på allt som sker. Men det kanske är lika bra. Då slipper jag i alla fall riskera att återigen göra om samma misstag. Jag slipper att känna mig sådär fruktansvärt utnyttjad. För jag är inte redo. Jag är inte redo för att gå sönder igen. Jag har knappt hunnit bli hel. Jag känner mig fortfarande skör. Men på ett sätt önskar jag faktiskt att jag inte var sån här. Att jag kunde bortse från allt och bara köra. Ta lite risker. Inte fundera. Bara göra. Men problemet är nog att jag blir alldeles för känslomässigt involverad. Trots att jag försöker att inte bli det. Men det ligger väl i min natur. Det är sån jag är som person. Jag har svårt att inte låta sådant betyda någonting. För jag tycker att det är betydelsefullt. Jag vill bara slippa tänka. Slippa grubbla. Slippa ensamheten, osäkerheten och otryggheten. Slippa smärtan.

 

 

Åh, det finns så himla mycket som jag vill få ur mig. Men ändå vet jag inte var jag ska börja. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Vet inte hur jag ska kunna sätta ord på det som sker inom mig. På det jag känner. Det är så himla många känslor. Samtidigt som jag känner avsky och är fruktansvärt arg, ledsen och besviken så är jag på något konstigt sätt glad?!.. Eller inte riktigt glad, för glädje är verkligen inte det jag känner, men ändå på en gnutta tacksamhet. Tacksamhet för att äntligen ha fått veta sanningen. Tacksamhet för att jag inte längre är lurad utan faktiskt vet det som kanske alla andra redan innan visste. Vad vet jag. Det enda jag vill veta är sanningen. Jag vill ha uppriktighet. Ärlighet. Inte en massa lögner och bortförklaringar. Utan faktiskt en förklaring. En förklaring på varför. Något som jag dock vet att jag aldrig kommer att få. Och det kanske ändå är lika bra. För det skulle nog ändå inte ha fått mig att må bättre. Det finns trots allt ingen förklaring som är tillräcklig nog för att ursäkta hur man kunde handla så fruktansvärt fel. För det är det jag tycker att det är. Fruktansvärt jäkla fel. Det finns verkligen inga ursäkter för ett sånt beteende. Ändå är det just en ursäkt jag skulle önska. Ett enda litet ord. Sex bokstäver. Ett förlåt. Inte för att det skulle förändra någonting. Men det skulle i alla fall vara ett bevis på att du har insett vad du har gjort. Hur fel du har handlat. Och att du ändå kan stå för det. Att du kan stå för ditt misstag. För det är det som faktiskt är något av det värsta med hela den här situationen. Att du inte tar det på allvar. Trots att jag vet att jag själv inte har någon som helst del i det så känner jag ändå att jag bara har mig själv att skylla. Jag har mig själv att skylla för att jag var så godtrogen, så förblindad av kärlek att jag struntade i alla tecken. För när jag tänker efter så fanns det alldeles för många utav dem. Alldeles för många tecken som jag valde att förbise. Jag valde att förlåta, att gå vidare och släppa det som skett. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så var det inte värt det. Jag borde inte ha blundat. Jag borde inte ha förlåtit. Jag borde ha gått vidare. Men jag kunde faktiskt inte veta. Det enda jag idag är tacksam över är att jag har fått veta sanningen. För kanske är det vad som krävs för att mitt hjärta ska släppa taget. För att det ska släppa den allra sista biten. För att kunna börja om på nytt. Det kanske är meningen att man faller isär för att sedan kunna bli hel igen. Det kanske är meningen att man gråter sig till sömns för att sedan kunna le igen.

 

 

SÅ. JÄKLA. ARG. LEDSEN OCH BESVIKEN. Men faktiskt inte förvånad. Känns skönt att få det som jag trodde hela tiden bekräftat. Bekräftat att det inte var jag som var dum. Att det faktiskt var helt jävla sant. Men känns rent ut sagt förjävligt på samma gång. Som en käftsmäll. Som att få det kastat rakt upp i ansiktet hur falskt allting var. Hur dum jag måste ha varit som förlät. Som litade på det som sades. Som litade på dig och på det vi hade. När allt egentligen var en stor jäkla lögn. Uppenbarligen utan värde. Nu i efterhand känns det så himla bortkastat. Som extremt mycket bortkastad tid och det känns hemskt att jag lät mig förminskas på det viset. Att jag lät mig behandlas på det viset. Jag förtjänar faktiskt mer än så. Så otroligt respektlöst. Jag trodde faktiskt mer om dig. Mycket mer. Trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt. Trodde att jag betydde mer än så. Att jag var värd mer än att behandlas som en påse skit. För det är så det känns. Det känns som att bli sparkad på. Att bli stampad på tills det inte längre finns något kvar. Som att du stal min värdighet. Jag trodde att du satte ett värde i att vara lojal. Att det var något viktigt för dig. För det var det för mig. Och det är det fortfarande. Men varför ska jag fortsätta vara lojal nu när du inte ens klarade det när det väl gällde? Hur kan du kräva respekt när du själv inte klarade av att visa mig ens en gnutta av det själv? Känns som en kniv i ryggen. Så mycket tid, så mycket känslor. Rakt åt helvete. Jag känner mig så jäkla lurad. I mina ögon har du sjunkit så himla lågt. Du har förlorat all min respekt, all din värdighet.

 

Idag är en dag då jag har haft alldeles mycket tid till att tänka. För mycket tid till att fundera. Till att känna mig ensam. För mycket tid till att älta, till att oroa mig och till att undra. Ibland tror jag att jag överanalyserar saker. Jag funderar så många gånger på det som händer. På det som sker. På vad jag borde göra och på vad jag inte gör. På vad jag vill och inte vill. Istället för att bara låta det hända. Jag har svårt att ge mig hän. Att bara släppa kontrollen. På något sätt är jag så orolig för att göra fel. Trots att det inte finns något som varken är rätt eller fel. Just nu är det bara upp till mig att bestämma. Jag önskar bara att det inte vore så svårt. Så svårt att bara släppa taget och köra. 

 

För tillfället är det så himla mycket som sker. Så mycket som förändras. Till det positiva. Till något mycket bättre. Och jag hoppas att även jag kan förändras i takt med det. I takt med att tillvaron ordnar upp sig. Med att tillvaron får mig att må så mycket bättre. Jag hoppas att det kan göra att jag känner mig mycket lyckligare. Att det kan göra att jag slutar oroa mig så mycket och blir tillfreds med hur situationen ser ut. Att jag blir tillfreds med mig själv och med hur livet kommer att te sig. Och att det får det att sluta smärta. Att det får mig att sluta känna mig så ensam.

Trodde faktiskt att bloggen skulle få vila helt denna gång. Den har ju blivit lite av en tillflyktsplats. En plats dit jag sökt mig när saker har blivit för jobbiga, när det har blivit alldeles för tungt för att bära på det själv. Men denna gång tänkte jag låta bli. Jag hade tänkt att hålla det för mig själv denna gång. Min tillflyktsplats skulle inte få vara offentlig. Jag ville hålla det privat. Men jag har nog hållit det alldeles för privat för mitt eget bästa. Det tog lång tid innan jag började prata. Satte ord på känslorna. Innan jag släppte in dem som stod mig nära. Det var alldeles för jobbigt. Istället försökte jag att fly. Fly tankarna. Fly smärtan. För visst smärtade det. Det smärtade att tvingas förändra den tillvaro som nästan var den enda som jag kände till. Den enda som jag kunde minnas. Jag slöt mig i mig själv. Visade nästan ingenting. Enbart för de få som visste om det. För alla de andra satte jag upp en fasad och försökte vara som vanligt. Låtsades att allting var bra. Fastän hela jag var upp och ner. Min värld hade rasat samman.

 

På något sätt är det ändå hit jag tar flykten. Trots att jag skulle hålla det privat. För här är den ändå inte offentlig. Det är nog ingen som någonsin ens kommer att läsa det här. Det finns nog ingen som vet att den här platsen ens finns kvar. Och än mindre att jag skulle välja att använda den. På sätt och vis känns det ändå mer konkret. Mer äkta att skriva på det här sättet. Det känns befriande på något vis. Befriande för att jag faktiskt inte längre håller det för mig själv. För att jag faktiskt släpper ut det. Släpper ut hur det känns att ha gått från väldigt kär till obegripligt ensam. Hur det känns att helt plötsligt behöva anpassa sig till en ny livssituation och ta plats i en värld jag inte vet någonting om. Hur det känns att vara rädd för att aldrig mer få älska igen.