iidalinneas

SÅ. JÄKLA. ARG. LEDSEN OCH BESVIKEN. Men faktiskt inte förvånad. Känns skönt att få det som jag trodde hela tiden bekräftat. Bekräftat att det inte var jag som var dum. Att det faktiskt var helt jävla sant. Men känns rent ut sagt förjävligt på samma gång. Som en käftsmäll. Som att få det kastat rakt upp i ansiktet hur falskt allting var. Hur dum jag måste ha varit som förlät. Som litade på det som sades. Som litade på dig och på det vi hade. När allt egentligen var en stor jäkla lögn. Uppenbarligen utan värde. Nu i efterhand känns det så himla bortkastat. Som extremt mycket bortkastad tid och det känns hemskt att jag lät mig förminskas på det viset. Att jag lät mig behandlas på det viset. Jag förtjänar faktiskt mer än så. Så otroligt respektlöst. Jag trodde faktiskt mer om dig. Mycket mer. Trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt. Trodde att jag betydde mer än så. Att jag var värd mer än att behandlas som en påse skit. För det är så det känns. Det känns som att bli sparkad på. Att bli stampad på tills det inte längre finns något kvar. Som att du stal min värdighet. Jag trodde att du satte ett värde i att vara lojal. Att det var något viktigt för dig. För det var det för mig. Och det är det fortfarande. Men varför ska jag fortsätta vara lojal nu när du inte ens klarade det när det väl gällde? Hur kan du kräva respekt när du själv inte klarade av att visa mig ens en gnutta av det själv? Känns som en kniv i ryggen. Så mycket tid, så mycket känslor. Rakt åt helvete. Jag känner mig så jäkla lurad. I mina ögon har du sjunkit så himla lågt. Du har förlorat all min respekt, all din värdighet.