iidalinneas

 

Idag är en dag då jag har haft alldeles mycket tid till att tänka. För mycket tid till att fundera. Till att känna mig ensam. För mycket tid till att älta, till att oroa mig och till att undra. Ibland tror jag att jag överanalyserar saker. Jag funderar så många gånger på det som händer. På det som sker. På vad jag borde göra och på vad jag inte gör. På vad jag vill och inte vill. Istället för att bara låta det hända. Jag har svårt att ge mig hän. Att bara släppa kontrollen. På något sätt är jag så orolig för att göra fel. Trots att det inte finns något som varken är rätt eller fel. Just nu är det bara upp till mig att bestämma. Jag önskar bara att det inte vore så svårt. Så svårt att bara släppa taget och köra. 

 

För tillfället är det så himla mycket som sker. Så mycket som förändras. Till det positiva. Till något mycket bättre. Och jag hoppas att även jag kan förändras i takt med det. I takt med att tillvaron ordnar upp sig. Med att tillvaron får mig att må så mycket bättre. Jag hoppas att det kan göra att jag känner mig mycket lyckligare. Att det kan göra att jag slutar oroa mig så mycket och blir tillfreds med hur situationen ser ut. Att jag blir tillfreds med mig själv och med hur livet kommer att te sig. Och att det får det att sluta smärta. Att det får mig att sluta känna mig så ensam.