take a chance to do exactly what you want
idag är det den 31 maj. dagarna går fort. de bara flyger iväg. sommaren står och lurar runt hörnet och det känns som att jag inte riktigt hinner med. att jag inte riktigt fattar att den äntligen snart är här. att jag om bara några dagar har lagt skolan på hyllan för ett tag och istället spenderar dagarna i solen och kvällarna med finfina vänner. men så länge, medans vi väntar, tänkte jag att ni skulle få en liten uppdatering om vad som egentligen händer i mitt liv. det var ju trots allt ett tag sen.
- vårens alla tältföreställning är avklarade och blev enligt mig väldigt lyckade
- idag har jag avslutat och redovisat det allra sista uppdraget
- imorgon gör jag min sista redovisning i ettan
- mitt mattebetyg avgörs imorgon, dvs jag får reda på nationella proven
- på onsdag är det långhelg och jag lämnar stan för några dagar
- jag har fått mitt första sommarjobb
- får snart mina första gymnasiebetyg
- det är bara 6 ynka skoldagar kvar
i can feel it all down deep inside
det har varit en händelserik dag. vet inte riktigt vart jag ska börja. den har både varit bra och dålig. det har hänt bra saker, men även hemska saker. det är är en dag som verkligen varit upp och ner. och det är precis så jag känner mig ibland. för ibland vet jag varken ut eller in. upp eller ner. bak eller fram. ibland känns allt klart, men ibland känns allt förvirrat. suddigt. svårt att förstå. men det handlar nog mest om mig själv. att jag är svår att förstå sig på. önskar bara att det fanns någon som verkligen kunde förstå. att jag hade någon där som jag inte behöver förklara så mycket för. utan någon som förstår mig utan att jag behöver säga någonting. där det inte krävs några ord, meningar eller förklaringar. där det bara krävs en blick och en omfamning för att förstå.
jag saknar den känslan
det här är precis vad jag skulle vilja ha just nu. det här är precis det jag saknar.
en värmande famn.
jag saknar den där känslan, jag saknar den där tryggheten. känslan man får i någon annans famn.
att något så nära kan kännas så långt bort
ibland känns det som att jag faller i bitar. som att jag faller sönder. som att en del av mig försvinner. fast ändå inte. ibland känner jag mig hel. ibland känner jag inte ens av det tomrummet jag har inom mig. ibland känns det som att det inte finns där. som att det aldrig har funnits. förvirring. det gör mig så himla förvirrad. det känns som att allt vänds upp och ner. som att allt man har rinner ut i sanden. trots att det ändå finns kvar där.
igår föll jag i bitar, igår föll jag sönder. bokstavligt talat. att känna den där smärtan, den outhärdiga smärtan. det gör att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. det gör så ont. det gör satans ont. att något så nära kan kännas så långt bort. att man kan känna sig så hjälplös, så okontrollerad. det gör det så himla svårt. att inte kunna påverka, inte kunna göra det jag vill. inte få ta besluten själv. utan bli tvingad till det. för att jag inte har något val. för att det inte finns några andra utvägar.
it's two steps forward and three steps back again
känner mig kluven. bär på så mycket ångest. så mycket så att det gör ont. det känns som en klump i magen. en olustig känsla som verkligen gör ont. som får det att vända sig i magen på mig. jag mår verkligen dåligt på grund av det här. det känns verkligen jobbigt. det känns så himla svårt. hur kunde det bli såhär? jag förstår verkligen inte det. jag mår inte bra på grund av detta, jag önskar bara det kunde sluta..
something's made your eyes go cold
helt mör i kroppen efter gårdagen, vilken dag säger jag bara! blev uppstigning vid 7 för att sedan spendera resten av dagen i linköping med emma, sara, felicia och viktor på en roddtävling mitt i city. vi tog hand om barn, cyklade runt, körde roddtävlingar och chillade lite. hej skavsår säger jag bara. fick även finbesök av några av mina fina vänner där också. när vi var klara unnade vi oss ett donken besök tillsammans med marcus innan vi åkte hem till norrköping igen. väl hemma blev det att vända i dörren för att åka vidare på grillkväll. förutom att köttet mest såg ut som kolbitar (och det vet vi ju vem vi har att tacka för) blev det en väldigt bra kväll med mina saknade!
måste bara säga att jag har världens absolut finaste vänner.
det väcks så många minnen
har haft en väldigt fin dag. det är galet hur många fina dagar jag haft på sistone. det är galet bra. det måste bero på vädret, på den lycka som börjar bubbla i kroppen då. jag är så glad att det varit en fin dag. trots att den väcker så många minnen. så många fina minnen, men samtidigt tunga minnen. minnen som stundvis kan göra ont men ändå få en att le. det är galet det där med minnen. vilka känslor de kan framkalla vid bara en tanke. vid en kort tillbakablick, på bara några sekunder. det är galet hur betydelsefulla minnen egentligen är. hur de speglar en människa, ens sätt att se på saker och ting. det speglar ens upplevelser, ens med- och motgångar. de speglar både de lyckliga och de jobbiga stunderna. de speglar ens liv helt enkelt. trots att minnena kan kännas tunga, framför allt en dag som denna, en dag som innehåller så mycket minnen, en dag då så mycket har hänt, en dag som påminner om så mycket, så är jag så glad för att jag har dem. jag är så glad för mina minnen, för det jag har fått uppleva. trots att det är tungt för stunden. trots att det stundvis kan svida till.
säg ingenting till mig
idag släppte det. ikväll lät jag bara alla känslor komma. jag lät alla känslor rinna ur mig. jag lät tårarna rinna. de tårar som tidigare fallit så lätt föll återigen. de tårar som jag under en vecka hållit inom mig. alla känslor som tidigare bara känts som ett tomrum. jag har varit så rädd för att prata. så rädd för att berätta. berätta hur det känns. jag är så trött på alla dömande ord. trött på de som tror att de vet fast de inte har någon aning. de som tror att de vet bättre än jag. de som tror att de vet hur jag känner. som säger åt mig hur jag bör känna. det finns ingen som vet. ingen som förstår. ingen förstår bättre än jag. det är bara jag som kan känna, det är bara jag som vet. ingen annan har rätt att veta, ingen annan har rätt att döma. det var skönt att låta känslorna komma, skönt att släppa dem fria. jag känner mig faktiskt bra, jag är faktiskt glad. glad för det jag har, glad för att jag haft en fin dag.
jag går bredvid men halkar efter
har haft en rätt så värdelös dag, men ack vilka fina stunder den ändå har givit. började med ett läkarbesök vid 8.40 tiden på morgonen, ett läkarbesök som tog 3 minuter. 3 ynka minuter, men dessa förstörde min annars så sköna sovmorgon till klockan 1. men jag fick mig en skön och lugn morgon iallafall. skoldagen sträckte sig i en ynka timme mellan kl 1 och 2 med en mattelektion, och duktig som jag var satt jag kvar och pluggade ännu mer matematik. sedan strosade jag på stan en stund i detta fina väder för att fördriva tiden då jag även träffade på några trevliga filurer. efter det bar det av mot träningen och ett inledningsgenrep. för detta finns egentligen inte mycket att säga, jag känner bara en så enorm frustration, irritation och besvikelse. jag vet inte vad jag ska göra. detta känns inte roligt längre. det är mest ledsna miner. men när jag som bäst trodde att kvällen skulle sluta i kris och katastrof så muntrade jag upp mig med att åka och titta på min lillebrors fotbollsmatch. åh vilken duktig bror jag har, jag blir så glad. fick en fin kväll tillslut. när jag tänker efter så var det faktiskt en ganska bra dag ändå, och imorgon blir ännu finare.
jag gick vilse nånstans på vägen
jag har haft en fin helg. en skön och mysig helg. en varm och härlig helg. det har varit en betydelse full helg. en helg som har hjälpt mig att få perspektiv på vad som är viktigt för mig. som har hjälpt mig få perspektiv på mig själv. det har funnits tid till att bara ta det lugnt, tid till att bara va. tid för att fundera, tid till att bara få tänka. tid till att kunna tänka igenom allt som varit och det som kommer. tänka igenom allt som har hänt. det känns som att jag tappade något på vägen. att jag tappade en del av mig själv där nånstans. det känns som att jag gick vilse nånstans på vägen. att jag gick vilse nånstans i mig själv och åter har hittat ut.
du tog orden ur munnen på mig
jag finner inga ord. vet inte vad jag ska säga. inte hur jag ska förklara. förklara denna konstiga känsla. denna känsla av varken lycka eller sorg. av varken glädje eller besvikelse. jag är varken glad eller ledsen. jag ligger någonstans däremellan, på en plats som är så svår att identifiera. känslorna är så svåra att ta på. det är så svårt att känna efter. det är så svårt att hitta i det tomrum som finns inom mig. det är så himla svårt att veta, så svårt att veta hur det känns. så svårt att veta hur jag mår. det går upp och ner, fast aldrig riktigt ner. det ligger kvar på samma nivå med vissa små uppgångar. jag har så svårt att förklara hur det känns. svårt att förklara hur jag känner mig. men jag känner mig bra, jag känner mig helt okej. jag har bara så svårt att förklara.
du tog orden ur munnen på mig
det blir inte alltid som man tänkt sig
det blir inte alltid som man har tänkt sig. man kan inte planera inför framtiden för man vet inte hur framtiden kommer bli. man vet knappt hur dagen kommer sluta. att en sådan lycka kan gå till sorg på så kort tid. att det kan gå från att kännas så bra till att inte finnas kvar alls på bara två veckor, det är ofattbart. att lyckan och glädjen kan försvinna så fort. att det kan gå till en enorm tomhet på bara en kort kort stund. för det är så det känns just nu. eller känns och känns, det är just det som är problemet. jag känner knappt något. det känns som om jag blockerat alla känslor för att slippa känna. som om jag låter bli att känna efter för att slippa känna den smärta som jag vet gnager inom mig. för att det inte ska behöva göra ont. för att slippa att tårarna rinner. för att slippa känna mig så enormt ensam. slippa känna mig ensam och veta att jag inte längre har någon vid min sida. ingen att luta sig mot när det känns svårt. ingen famn att krypa upp i, ingen att få glädjas med på ett sätt som med ingen annan, ingen jag kan vara sådär knäpp med, sådär knäpp som bara jag kan vara ibland. det känns tungt. det känns som om jag bär med mig ett ton av stenar. som att jag bär med mig ett helt berg. ett berg av sorg och känslor, men ändå av tomhet. jag blir inte klok på mig själv. jag blir inte klok på något. det enda jag vet är att detta är något av det svåraste jag någonsin varit med om man att jag trots det måste klara det, det finns inget annat val.
kärleken räcker inte alltid till
har varit ganska tomt här ett tag, både på inlägg och besök. dock är det väldigt oviktigt då denna blogg endast används för att ha någonstans att skriva av sig. någonstans där jag kan sätta ord på mina känslor. idag är en sån dag det verkligen behövs.
har en så olustig känsla i kroppen. en stor sorg och tomhet. det dunkar och gör ont, det känns som att jag ska gå sönder inombords. det är inte lätt att vara stark. men jag ska försöka. det är inte lätt när man förlorar det finaste man har. men det ska lösa sig. jag ska fixa det här. jag vet att jag kan vara stark om jag måste. detta är precis ett sådant tillfälle. jag måste. jag vet att jag kan. jag behöver bara tro på mig själv. dock är det oftast där det brister, men det ska det inte få göra denna gång. jag ska bevisa det för mig själv. men det kommer göra ont. det kommer göra satans ont och det kommer vara en enorm saknad. men det ska gå.
kärleken räcker inte alltid till och att älska är inte alltid tillräckligt.
