iidalinneas

det blir inte alltid som man har tänkt sig. man kan inte planera inför framtiden för man vet inte hur framtiden kommer bli. man vet knappt hur dagen kommer sluta. att en sådan lycka kan gå till sorg på så kort tid. att det kan gå från att kännas så bra till att inte finnas kvar alls på bara två veckor, det är ofattbart. att lyckan och glädjen kan försvinna så fort. att det kan gå till en enorm tomhet på bara en kort kort stund. för det är så det känns just nu. eller känns och känns, det är just det som är problemet. jag känner knappt något. det känns som om jag blockerat alla känslor för att slippa känna. som om jag låter bli att känna efter för att slippa känna den smärta som jag vet gnager inom mig. för att det inte ska behöva göra ont. för att slippa att tårarna rinner. för att slippa känna mig så enormt ensam. slippa känna mig ensam och veta att jag inte längre har någon vid min sida. ingen att luta sig mot när det känns svårt. ingen famn att krypa upp i, ingen att få glädjas med på ett sätt som med ingen annan, ingen jag kan vara sådär knäpp med, sådär knäpp som bara jag kan vara ibland. det känns tungt. det känns som om jag bär med mig ett ton av stenar. som att jag bär med mig ett helt berg. ett berg av sorg och känslor, men ändå av tomhet. jag blir inte klok på mig själv. jag blir inte klok på något. det enda jag vet är att detta är något av det svåraste jag någonsin varit med om man att jag trots det måste klara det, det finns inget annat val.