iidalinneas

 

Idag är en dag då jag har haft alldeles mycket tid till att tänka. För mycket tid till att fundera. Till att känna mig ensam. För mycket tid till att älta, till att oroa mig och till att undra. Ibland tror jag att jag överanalyserar saker. Jag funderar så många gånger på det som händer. På det som sker. På vad jag borde göra och på vad jag inte gör. På vad jag vill och inte vill. Istället för att bara låta det hända. Jag har svårt att ge mig hän. Att bara släppa kontrollen. På något sätt är jag så orolig för att göra fel. Trots att det inte finns något som varken är rätt eller fel. Just nu är det bara upp till mig att bestämma. Jag önskar bara att det inte vore så svårt. Så svårt att bara släppa taget och köra. 

 

För tillfället är det så himla mycket som sker. Så mycket som förändras. Till det positiva. Till något mycket bättre. Och jag hoppas att även jag kan förändras i takt med det. I takt med att tillvaron ordnar upp sig. Med att tillvaron får mig att må så mycket bättre. Jag hoppas att det kan göra att jag känner mig mycket lyckligare. Att det kan göra att jag slutar oroa mig så mycket och blir tillfreds med hur situationen ser ut. Att jag blir tillfreds med mig själv och med hur livet kommer att te sig. Och att det får det att sluta smärta. Att det får mig att sluta känna mig så ensam.

Trodde faktiskt att bloggen skulle få vila helt denna gång. Den har ju blivit lite av en tillflyktsplats. En plats dit jag sökt mig när saker har blivit för jobbiga, när det har blivit alldeles för tungt för att bära på det själv. Men denna gång tänkte jag låta bli. Jag hade tänkt att hålla det för mig själv denna gång. Min tillflyktsplats skulle inte få vara offentlig. Jag ville hålla det privat. Men jag har nog hållit det alldeles för privat för mitt eget bästa. Det tog lång tid innan jag började prata. Satte ord på känslorna. Innan jag släppte in dem som stod mig nära. Det var alldeles för jobbigt. Istället försökte jag att fly. Fly tankarna. Fly smärtan. För visst smärtade det. Det smärtade att tvingas förändra den tillvaro som nästan var den enda som jag kände till. Den enda som jag kunde minnas. Jag slöt mig i mig själv. Visade nästan ingenting. Enbart för de få som visste om det. För alla de andra satte jag upp en fasad och försökte vara som vanligt. Låtsades att allting var bra. Fastän hela jag var upp och ner. Min värld hade rasat samman.

 

På något sätt är det ändå hit jag tar flykten. Trots att jag skulle hålla det privat. För här är den ändå inte offentlig. Det är nog ingen som någonsin ens kommer att läsa det här. Det finns nog ingen som vet att den här platsen ens finns kvar. Och än mindre att jag skulle välja att använda den. På sätt och vis känns det ändå mer konkret. Mer äkta att skriva på det här sättet. Det känns befriande på något vis. Befriande för att jag faktiskt inte längre håller det för mig själv. För att jag faktiskt släpper ut det. Släpper ut hur det känns att ha gått från väldigt kär till obegripligt ensam. Hur det känns att helt plötsligt behöva anpassa sig till en ny livssituation och ta plats i en värld jag inte vet någonting om. Hur det känns att vara rädd för att aldrig mer få älska igen.