iidalinneas

Åh, det finns så himla mycket som jag vill få ur mig. Men ändå vet jag inte var jag ska börja. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Vet inte hur jag ska kunna sätta ord på det som sker inom mig. På det jag känner. Det är så himla många känslor. Samtidigt som jag känner avsky och är fruktansvärt arg, ledsen och besviken så är jag på något konstigt sätt glad?!.. Eller inte riktigt glad, för glädje är verkligen inte det jag känner, men ändå på en gnutta tacksamhet. Tacksamhet för att äntligen ha fått veta sanningen. Tacksamhet för att jag inte längre är lurad utan faktiskt vet det som kanske alla andra redan innan visste. Vad vet jag. Det enda jag vill veta är sanningen. Jag vill ha uppriktighet. Ärlighet. Inte en massa lögner och bortförklaringar. Utan faktiskt en förklaring. En förklaring på varför. Något som jag dock vet att jag aldrig kommer att få. Och det kanske ändå är lika bra. För det skulle nog ändå inte ha fått mig att må bättre. Det finns trots allt ingen förklaring som är tillräcklig nog för att ursäkta hur man kunde handla så fruktansvärt fel. För det är det jag tycker att det är. Fruktansvärt jäkla fel. Det finns verkligen inga ursäkter för ett sånt beteende. Ändå är det just en ursäkt jag skulle önska. Ett enda litet ord. Sex bokstäver. Ett förlåt. Inte för att det skulle förändra någonting. Men det skulle i alla fall vara ett bevis på att du har insett vad du har gjort. Hur fel du har handlat. Och att du ändå kan stå för det. Att du kan stå för ditt misstag. För det är det som faktiskt är något av det värsta med hela den här situationen. Att du inte tar det på allvar. Trots att jag vet att jag själv inte har någon som helst del i det så känner jag ändå att jag bara har mig själv att skylla. Jag har mig själv att skylla för att jag var så godtrogen, så förblindad av kärlek att jag struntade i alla tecken. För när jag tänker efter så fanns det alldeles för många utav dem. Alldeles för många tecken som jag valde att förbise. Jag valde att förlåta, att gå vidare och släppa det som skett. Det är lätt att vara efterklok, men med facit i hand så var det inte värt det. Jag borde inte ha blundat. Jag borde inte ha förlåtit. Jag borde ha gått vidare. Men jag kunde faktiskt inte veta. Det enda jag idag är tacksam över är att jag har fått veta sanningen. För kanske är det vad som krävs för att mitt hjärta ska släppa taget. För att det ska släppa den allra sista biten. För att kunna börja om på nytt. Det kanske är meningen att man faller isär för att sedan kunna bli hel igen. Det kanske är meningen att man gråter sig till sömns för att sedan kunna le igen.

 

 

SÅ. JÄKLA. ARG. LEDSEN OCH BESVIKEN. Men faktiskt inte förvånad. Känns skönt att få det som jag trodde hela tiden bekräftat. Bekräftat att det inte var jag som var dum. Att det faktiskt var helt jävla sant. Men känns rent ut sagt förjävligt på samma gång. Som en käftsmäll. Som att få det kastat rakt upp i ansiktet hur falskt allting var. Hur dum jag måste ha varit som förlät. Som litade på det som sades. Som litade på dig och på det vi hade. När allt egentligen var en stor jäkla lögn. Uppenbarligen utan värde. Nu i efterhand känns det så himla bortkastat. Som extremt mycket bortkastad tid och det känns hemskt att jag lät mig förminskas på det viset. Att jag lät mig behandlas på det viset. Jag förtjänar faktiskt mer än så. Så otroligt respektlöst. Jag trodde faktiskt mer om dig. Mycket mer. Trodde aldrig att du skulle sjunka så lågt. Trodde att jag betydde mer än så. Att jag var värd mer än att behandlas som en påse skit. För det är så det känns. Det känns som att bli sparkad på. Att bli stampad på tills det inte längre finns något kvar. Som att du stal min värdighet. Jag trodde att du satte ett värde i att vara lojal. Att det var något viktigt för dig. För det var det för mig. Och det är det fortfarande. Men varför ska jag fortsätta vara lojal nu när du inte ens klarade det när det väl gällde? Hur kan du kräva respekt när du själv inte klarade av att visa mig ens en gnutta av det själv? Känns som en kniv i ryggen. Så mycket tid, så mycket känslor. Rakt åt helvete. Jag känner mig så jäkla lurad. I mina ögon har du sjunkit så himla lågt. Du har förlorat all min respekt, all din värdighet.